Gitarrer kan kosta allt ifrån runt en tusenlapp till många tiotusentals kronor. Om man är osäker på om man kommer att ägna så mycket tid åt att spela vill man förstås komma så billigt undan som möjligt. Ett gott råd är dock att undvika de allra billigaste modellerna – i de lägsta prisklasserna kan några hundralappar betyda stora skillnader i kvalitet.

 

Om du vill komma så billigt undan som möjligt, men ändå ha en nylonsträngad gitarr med god kvalitet, så räkna med att lägga cirka 1.500 kronor, något mer för en stålsträngad gitarr.

 

Om bra klang är viktigt för dig skall du sikta på prisklassen 2.000–3.000 kronor för en nylonsträngad gitarr, upp till tusenlappen mer för en stålsträngad. För detta får du en gitarr med solitt trä i locket, vilket gör stor skillnad för ljudet. Den generella kvaliteten är också något bättre än för gitarrer i 1.500-kronorsklassen, men den stora skillnaden är ljudet.

 

För en billig elgitarr eller elbas av god grundläggande kvalitet får man ge cirka 2.000–3.000 kronor.

 

 

 

Kort uttryckt: allt.

För det första handlar det om material. De billigaste gitarrerna har kroppar av fanerat trä, plywood. I nästa prisklass blir det solitt trä i locket, och över en viss nivå är hela kroppen av solitt trä.

 

Träet är helt avgörande för klangen, och det är stor skillnad mellan trä och trä: för billiga gitarrer används mer snabbväxande, mer lättillgängligt trä, medan de dyrare gitarrerna byggs av trä som växt långsamt under lång tid och under optimala förhållanden. Till de allra dyraste gitarrerna plockas de finaste bitarna av de mest exklusiva trästyckena.

 

Samma skillnader gäller halsen och greppbrädan, liksom övriga delar på gitarren: det kan vara stora skillnader i kvalitet mellan olika stämskruvar, bandstavar, mikrofoner etc.

 

Slutligen handlar det förstås om hantverket. En enkel gitarr sätts i princip ihop enligt löpande band-principen, medan en mästargitarr är föremål för noggrann avstämning av alla detaljer; exempelvis avstäms resonansen mellan lock och botten individuellt på varje gitarr för att tonen skall bli optimal – något som tar tid och kräver stor skicklighet.

 

 

 

Den låter bättre och håller högre kvalitet, men i princip ”kan” en billig gitarr samma saker som en dyr.

 

Jämför med bilar: om ditt mål bara är att ta dig från A till B så duger förmodligen en Skoda lika bra som en Mercedes. Frågan är hur angenäm du vill att resan skall vara.

 

 

 

Om du skall studera klassisk gitarr är en nylonsträngad gitarr en självklarhet, medan en stålsträngad är ett givet val om du tänker spela slide. Annars är det mest en smaksak; båda typerna passar till det mesta, med den skillnaden att en nylonsträngad gitarr har en mjukare och mer intim klang, medan en stålsträngad är mer attackrik och utåtriktad.

 

Fundera över vilket sound du gillar bäst, och hur det passar den typ av musik du tänker spela. Om du inte har några speciella preferenser kan ett argument vara att en nylonsträngad gitarr är skonsammare mot fingertopparna och att den med sitt något större avstånd mellan strängarna ger lite mer felmarginal för nybörjare.

 

 

 

Absolut. Det är en vanlig missuppfattning att man måste börja lära sig på en ”riktig akustisk gitarr” innan man börjar spela elgitarr. En elgitarr är i alla avseenden ett ”riktigt” instrument. Däremot är det förstås ett lite dyrare alternativ, eftersom man bör lägga ytterligare minst en tusenlapp på en förstärkare för att gitarren skall komma till sin rätt.

 

Vår uppfattning är dock att man skall fånga upp intresset där det finns, så om sonen eller dottern (det är sällan de som har betänkligheterna, lustigt nog…) uttryckligen vill börja spela elgitarr, och merkostnaden inte är något bekymmer, så finns det ingen anledning att tveka.

 

 

 

Om du bara transporterar gitarren kortare sträckor någon gång så räcker ett enkelt, ovadderat fodral av vattenavstötande material.

 

Om du ofta rör dig ute med gitarren är det klokt att välja ett vadderat fodral med bärremmar, alltså en gig-bag eller ett termofodral. Det kan du bära på axeln eller som en ryggsäck så att du har händerna fria till annat (perfekt för den som cyklar till skolan), plus att det skyddar gitarren mot stötar.

 

Ett etui väljer du om du vill ha maximalt skydd mot stötar eller om du vill kunna packa gitarren tillsammans med andra prylar i till exempel lastutrymmet på en bil, eftersom styvheten gör att det inte pressas ihop av kringliggande packning.

 

För de flesta normalanvändare är en gig-bag/ett termofodral det bästa valet. Det

ger bra skydd mot stötar, det kan bäras på olika sätt, det väger inte mycket och det är betydligt billigare än ett etui.

 

 

 

Det finns tre hjälpmedel för att stämma en gitarr: stämgaffel, stämpipa och stämapparat. Oavsett vilket man väljer handlar dock stämning av gitarren mycket om gehör, att kunna avgöra om en ton är högre eller lägre än en annan – något som man har olika lätt för men som man kan träna upp med tiden.

 

En stämgaffel ger en exakt referenston, ettstrukna A, 440 Hz (femte bandet på första strängen). Utifrån denna stämmer man gitarrens första sträng och utifrån denna sedan resten av strängarna (se Allmänna tips: Så stämmer du en gitarr).

 

Om man inte är noga med att hamna exakt på ettstrukna A kan man använda telefonens kopplingston som referens; den ligger ganska nära ettstrukna A.

 

En stämpipa ger en stämton för varje lös sträng. Den är inte lika exakt som en stämgaffel, men den ger som sagt en ton för varje sträng, vilket kan underlätta om man är osäker på hur de olika strängarna skall stämmas i förhållande till varandra.

 

Den elektroniska stämapparaten är ett mycket bra hjälpmedel för både nybörjare och erfarna. Den ”hör” den ton man spelar och visar på en display när strängen ligger rätt. Den är mycket exakt, men eftersom de enklare modellerna inte är konstruerade för att visa alla de toner som ligger mellan de lösa strängarna gäller det att man kan avgöra om strängen skall stämmas uppåt eller nedåt för att hamna inom apparatens visningsområde.

 

Om man är väldigt osäker på sitt gehör kan man välja någon av de kromatiska stämapparaterna. Dessa visar samtliga toner – inte bara de lösa strängarna – vilket gör att man hela tiden kan ”se” åt vilket håll man skall vrida stämskruven för att hamna rätt.