Byta Strängar

För att få mesta glädje av gitarren rekommenderar vi att man byter strängar regelbundet, minst två gånger om året om man bara spelar då och då, oftare om man spelar mer. Även om man bara spelar då och då åldras strängarna; salt och smuts från fingrarna och luftens syre gör att metallen i strängarna oxiderar och att klangen i dem dör.

Kan man sätta stålsträngar på en nylonsträngad gitarr?

Absolut inte! Du riskerar att både gitarrens hals och lock blir svårt deformerade och att gitarren blir ospelbar eller helt enkelt går sönder.

Stålsträngar belastar gitarren med ett många gånger högre tryck än nylonsträngar, och den nylonsträngade gitarren är inte byggd för att klara den belastningen.

Omvänt gäller att den stålsträngade gitarren mer än väl klarar belastningen från nylonsträngar – det är alltså inte skadligt att sätta nylonsträngar på en stålsträngad gitarr – men å andra sidan klarar inte nylonsträngarna av att sätta det betydligt kraftigare locket på den stålsträngade gitarren i svängning. Resultatet blir ett matt, plastigt ljud utan resonans – inget roligt alls.

Kort sagt: nylonsträngar på nylonsträngade gitarrer, stålsträngar på stålsträngade.

Punkt.

Så strängar du en gitarr

 Tvärtemot vad många tror behöver man inte byta strängarna en och en för halsens skull; det går utmärkt att plocka av alla de gamla strängarna på en gång och sedan sätta på de nya. På elgitarrer med svajstall kan det däremot ha sina poänger att byta strängarna en och en, eftersom man då lättare kan styra hur många strängvarv man lindar upp på strängrullarna – något som är särskilt viktigt på gitarrer med traditionella, icke låsbara svaj.

Ett par allmänna tips är:

• strängarna skall löpa på naturligast möjliga sätt från sadel till strängrulle
• ospunna strängar behöver ”låsas fast” noggrannare än spunna för att inte glida loss
• två tre varv sträng runt strängrullen är lagom
• varje nytt strängvarv intill och under det föregående

Nylonsträngad gitarr:

Demontera de gamla strängarna genom att stämma ner dem så att de känns lösa och sedan klippa av dem med en avbitare – då är det lättare att lossa dem.

Börja med att fästa den nya strängen vid stallet. Stick in strängänden från ljudhålssidan. Ta tag i änden på baksidan och för den under strängen på ljudhålssidan, och därifrån tillbaka till baksidan igen. Stick in änden mellan stallets bakre lodräta del – inte på stallets ovansida – och dra fast strängen. En ospunnen sträng gör du en ”fläta” av på stallets ovansida (för strängänden över och under strängen ett par tre gånger) innan du fäster änden på baksidan.

På motsvarande vis fästs strängarna vid huvudet. Stick strängänden genom hålet i strängrullen. Lyft änden uppåt från rullens baksida och under sig själv på framsidan (dra inte åt helt, utan se till att det finns sträng nog att bilda cirka tre varv runt rullen när gitarren är uppstämd). Börja vrida upp stämskruven så att strängänden kläms fast mot rullen (rullen skall snurra så att strängen löper från sadeln över rullens ovansida). De ospunna strängarna gör du även här en ”fläta” av genom att snurra strängänden runt den ”fasta” delen av strängen innan du stämmer upp. Se till att varje nytt varv hamnar prydligt bredvid det föregående.

Stålsträngad gitarr:

Demontera strängarna på samma sätt som beskrivits ovan. Strängstiften, med vilka strängarna fästs i stallet, lyfter du försiktigt upp med en tång.

När du monterar den nya strängen vid stallet, stoppa ner den så långt att kulan går hela vägen ner i gitarrkroppen. Stick därefter ner strängstiftet. Strax innan stiftet är helt nere drar du strängen uppåt så att du känner att den hakar i lockets undersida, och möter kulan genom att trycka till stiftet så att det sitter bestämt men inte stenhårt.

Vid huvudet fäster du strängen genom att sticka in änden i rullen från huvudets mitt och utåt. För de spunna strängarna räcker det nu att stämma upp strängen: se till att den löper från sadeln runt rullen från huvudets mitt räknat, och att varje nytt varv hamnar under det föregående. Innan du rullar upp de ospunna strängarna gör du ett halvslag genom att föra strängänden tillbaka runt rullens ovansida och under sig själv, så att den kläms fast av sig själv när du stämmer upp.

Elgitarr:

Strängas på samma sätt som en stålsträngad gitarr, men den saknar strängstift så det är enklare. Om gitarren har svaj kan vi dock rekommendera att man byter strängarna en och en. Därigenom varierar inte fjäderbelastningen från svajet så mycket, vilket annars kan leda till att den sträng man först satte på måste rullas upp med onödigt många varv, vilket i sin tur gör att mer sträng kan ”halka runt” på rullen vid svajning och orsaka att gitarren inte håller stämningen.

Så stämmer du en gitarr

 Det finns mängder med teorier om hur man bäst stämmer en gitarr. Vi skall inte redogöra för dem alla här, utan nöjer oss med att beskriva en bra, fungerande metod som alla kan lära sig och som är bra att kunna om man inte har någon stämapparat till hands.

För att hamna någorlunda rätt i tonhöjd behövs en referenston. En stämgaffel (som ger ettstrukna A = 440 Hz) är idealisk, men kopplingstonen från en vanlig telefon (som ligger i närheten av ettstrukna A) duger i nödfall.

Ettstrukna A ligger på första strängens (E-1, den tunnaste) femte band. Stäm strängen så att denna ton och referenstonen stämmer ihop.

När första strängen är stämd kan du använda den som referens för andra strängen (H-2). Andra strängens femte band skall stämma med lös förstasträng.

När du stämt den andra strängen har du, på motsvarande sätt som tidigare, också fått en referenston för tredje strängen (G-3). Och nu kommer tricket: tredje strängens fjärde band skall stämma med lös andrasträng.

Sen återgår det till ordningen: fjärde strängens (D-4) femte band skall stämma med lös tredjesträng; femte strängens (A-5) femte band skall stämma med lös fjärdesträng; sjätte strängens (E-6) femte band skall stämma med lös femtesträng.

Här är en bild som visar hur det fungerar.

Varför stämmer inte gitarren?

Många kommer till oss och är förtvivlade över att gitarren ”inte stämmer i banden”.

Det är sant att gitarrer ofta låter ostämda på vissa delar av halsen – ofta alldels invid sadeln eller långt upp på halsen.

Dessbättre är orsaken sällan att banden sitter fel. De flesta greppbrädor som tillverkas idag får bandspåren uppsågade av en maskin där avstånden mellan bandstavarna är förinställda efter en exakt mall. Och eftersom banden inte flyttar på sig av sig själva är det osannolikt att de med tiden skulle hamna fel. I sällsynta fall kan greppbrädan ha kapats på fel ställe i övre ändan så att sadeln får fel placering, vilket i så fall gör gitarren omöjlig att stämma, men det är mycket ovanligt. Nästan lika ovanligt är att stallet är felplacerat.

Nej, den vanligaste orsaken till att gitarren inte stämmer är falska strängar. Det är inte ovanligt att en sträng är falsk redan som ny. Dagens strängtillverkare lägger visserligen ner stor möda på att kvaliteten skall vara jämn – och den har blivit bättre med åren – men det är nästan omöjligt att undvika att det blir små variationer i strängtjockleken.

Om strängen inte är falsk som ny så blir den det med all säkerhet med tiden. Om gitarren plötsligt börjar låta ostämt: byt sträng(ar). Det löser problemet i de flesta fall.

En annan orsak kan vara överdrivet hög stränghöjd. Så fort en sträng trycks ner spänns den, vilket ökar tonhöjden. Om det är långt mellan sträng och bandstav så ökar spänningen och tonhöjden ytterligare. Detta fenomen förstärks nära sadeln, så om sadeln är lite för hög kan det resultera i att toner på första och andra bandet blir för höga. Men även om sadelns och strängens höjd är perfekt kan tonen bli för hög om man trycker ner strängen hårt. Enda lösningen är då att lära sig att inte trycka hårdare än nödvändigt.

En tredje orsak, och nu pratar vi om delikata problem, har att göra med vår uppfattning av de naturliga övertonerna kontra den tempererade stämning som har använts inom västerländsk konst- och populärmusik sedan århundraden.

Den tempererade stämningen kom till för att man skulle kunna spela i alla tonarter utan att ideligen behöva stämma om sitt instrument. Om man utgår från de naturliga övertonerna kan nämligen en och samma ton ha lite olika tonhöjd beroende på vilken plats den har i en viss skala eller tonart: om den är grundton, ters, kvint etc.

Alla instrument med fasta tonhöjder – oavsett om de bestäms av fast stämda strängar, som på ett piano, eller av fast monterade bandstavar, som på en gitarr – är anpassade efter detta och är således en kompromiss ur stämningssynpunkt.

Fördelen med denna kompromiss är, som sagt, att vi kan spela i alla tonarter utan att behöva stämma om våra instrument. Nackdelen är att inga ackord eller skalor klingar absolut rent.

Detta problem är olika allvarligt beroende på vem man talar med – vilket i sig är ett tecken på hur små avvikelser det handlar om. För somliga resulterar det i en ständig känsla av att gitarren inte stämmer hundraprocentigt. Andra är mer toleranta och har, så att säga, justerat in sitt gehör efter tempereringens lagar.

För så är det – även om många genom åren har försökt kringgå problemet med diverse tekniska tricks – att det stämningssystem vi använder kräver en viss anpassning: det förutsätter att vi kan uppfatta ett intervall som rent, trots att det teoretiskt och jämfört med de naturliga övertonerna avviker något från det hundraprocentigt rena.