Elgitarrförstärkare

Historien om rörförstärkare

Med det enorma utbud av rördrivna förstärkare som finns att tillgå är det lite av både en välsignelse och förbannelse att navigera sig fram i förstärkardjungeln.
Trots att det finns en mängd fantastiska digitala förstärkare att välja mellan är det svårt att bortse från det genuina, mäktiga ljud man får i en rörförstärkare, och som ger en elgitarrens ansikte en röst.

Utan att ange exakta år och datum kan man, lite svepande, säga att tidigt 1930-tal är tidpunkten då startskottet går och det förstärkta ljudet vaknar - och rusar framåt. Olika varianter av lap-steel-gitarrer ("Hawaii-gitarrer") var troligen de första att förstärkas och efter Andra Världskriget blomstrade tillverkningen av förstärkare och mikrofonförsedda gitarrer.

Under 1950-talet skulle elgitarrens ljud kännetecknas av Rock'n'Roll. Det var artister som Bill Haley, Buddy Holly, Elvis Presley m.fl. som kom att utveckla musikstilar som Jazz, Blues och Country.

Det tidiga 1960-talet karaktäriserads av olika pop-band. Det ljud man kunde höra från förstärkarna, ofta combo-förstärkare på 30 till 60 Watt, var förhållandevis rent och i dagens rock-mått mätt kanske lite "mesigt". Man placerade mikrofoner framför förstärkarna och lät ljudet av av den förstärkta elgitarren höras i den sånganläggning, eller PA-system som användes. Man ville uppnå högre ljudnivåer, skruvade upp volymen till max och hörde hur en hårt driven förstärkare, av kanske inte bästa kvalitet, på högsta volym fick ett lite trasigt med tufft ljud - overdrive and distortion!

Distorsion i en elgitarrförstärkare

Ett tidigt exempel på distorsion finns i The Kinks låt "You Really Got Me". Här uppstod låtens, för tiden, mycket speciella, trasiga ljud av att gitarristen Dave Davies med ett rakblad skar ett flertal snitt i högtalarkonens papp på den Elpico-förstärkare som just införskaffats.

Dave Davies och The Kinks var inte först att experimentera och använda detta ljud, men låten blev en hit nu var karusellen igång! Gitarrister världen över ville åt detta ljud som lät provocerande aggressivt och upproriskt. Nu blev inte bara sångens text en indikation på en käftsmäll mot vuxna och samhället, elgitarrens ljud i sig gav röst åt något nytt, något man inte tidigare hade hört eller kunnat föreställa sig.

Marshall

Brittiska gitarrister som Pete Townshend, Eric Clapton, Jeff Beck m.fl. vände sig till en speciell tillverkare av förstärkare; Jim Marshall. Denne skulle skapa sinnebilden av hur en ordentligt volymstark förstärkare skulle låta - och se ut.
Watt-antalet översteg 100 W och långt däröver. Separata förstärkare konstruerades, med tillhörande högtalarkabinett med fyra 12" högtalare. Detta blev ett vinnande koncept och är fortfarande en standard inom Rock'n'Roll-förstärkeri.

Mycket, mycket mer kan sägas om rörförstärkarens uppkomst och utveckling och hur dagens marknad inom detta område ser ut och utvecklar sig.
På Gitarren har vi mångårig erfarenhet och kunskap kring detta och står till tjänst med tips och vägledning för den intresserade.

Måste rörförstärkaren ha ett högt antal watt för att komma till sin rätt eller räcker det med en mindre förstärkare runt 10W och uppåt?
Vad är skillnaden mellan en rörförstärkare utan, och med "Mastervolume"?
Hur fungerar en loop, och varför bör man placera vissa effekter i denna?
Combo, eller förstärkar-top med tillhörande låda?

Ja, resonemang och frågor kring rörförstärkare är nog lika många som det finns märken och modeller.

En sak är dock säker - Kom in till oss på Gitarren så hjälper vi dig att hitta rätt!